Tomas Klas Ekström

Norra Skåne

Begriplig poesi. Det är ett uttryck som egentligen förutsätter att det finns obegriplig poesi, vilket i sin tur vilar på den outtalade värderingen att den ska vara det. Begriplig alltså. Men det är ett feltänk. Poesin är inte gjord att begripas på samma vis som man tar fram gulpennan och stryker över kärnpunkterna i en avhandling. Att man reducerar det och rassel-och-pling så ligger den ”verkliga” meningen där. Nå, ett sidospår som första angripssätt på tre nya diktsamlingar som kanske just ändå måste sägas vara greppbara, då de inte innehåller såna där metaforiska mystifikationer och fyrverkerier i stil med ”stjärnbilderna stampar i spiltorna”.

Tomas Ekströms  ”Elektrisk matlagning” är farligt charmig. Farlig såtillvida också att melankolin och det vattniga folkhemska så småningom börjar sippra igenom det vardagliga. Det är omöjligt att komma runt ett namn som Sonja Åkesson när man talar om svensk folkhemsskildring/kritik. Men Ekström vinner på knockout.

Formen är  ett slags collage med insprängda texter från en gammal guide i konsten att laga mat elektriskt. Och dessa texter är skrivna på den där märkliga blandningen av gnetig förnumstighet och högtidlighet som nog bara mentaliteten i kära svedala kan producera. Som det står på toaletterna i funkishusen ”Iakttag största renlighet. Slösa icke med vattnet”. När elektriciteten gjorde sitt intåg i hemmen var det som man var tvungen att ta udden av denna fest, bekvämlighet och lyx med att ge ut en manual om hur man sparar ström. Ungefär som i reklam för vin som innehåller sköna damer och sportbilar men också braskande texten att så och så många som drunknar är alkoholpåverkade.

Ekström .driver inte med dessa texter, snarare ligger de parallellt med en mer traditionell lyrisk melankoli och synergiefftekten blir då en ohygglig kritik mot det svenska. Eller så är det finkänsligaste formen av smädande; det räcker med att visa upp spektaklet.

Liknelserna han använder sig av kan vid första anseendet verka sökta, men sjunker sedan in hos läsaren som närmast självklara. ”Grått som ett kassaskåp” Som ett tema löper längtan och ilskan efter en frånvarande far. Men mamman i den närmast vattnigt transparenta familjen verkar inte kamma hem några sympatier. Just genom att hon inte finns med som ett parallelltema mer än i en handfull lakoniska dikter framstår hon som ytterligare en bortglömd hemmafru, som mest verkar bekymra  sig om gurkinläggningar och klädsömnad.

Det formexperimentella fortsätter i att Ekström helt oredigerat publicerar anteckningar om ekonomi och vardagsliv, upphittat kanske på nån vind. Räkningar till begravningsbyrån torrt och gott. En rekommendation att äta mycket blodpudding, men tvångsintagning är inte nödvändigt. Trots att boken från början luktar så där lite clever, vitsig diskussion/kritik/gestaltning av ”det svenska” a la Fredrik Lindström så har den ett bråddjup som förrädiskt smyger sig på läsaren.

Tja, kanske det är nog sagt att det är poesi som inte är poetisk. Här blir Kalle Ankas (halvfabrikats-) pannkakor serverade i stället för moster Sivs dito, och barnen verkar genomskåda modernitetens bluff med en gång;  att vad som var mening att vara både fest och bekvämlighet bara blir sorgligt surrogat.

Jesper Nordström, Norra Skåne