Tomas Klas Ekström

Skånska Dagbladet (2006)

Rädslan och ensamheten görs tydliga

Hotfullt

Under tiden jag läser Tomas Ekströms diktsamling Natten är svart och full av troll och kanoner, hör jag radion på avstånd. Först efter några minuter förstår jag att upptäckten av ett nytt rovdjur i Malaysias regnskog, som forskarna gjort, inte ingår i någon av dikterna. Rovdjuret hör till naturprogrammet, men det är som det också smyger omkring kända, och okända, hotfulla djur i Ekströms nattliga världar. Rovdjuret på gator och torg och i förorternas höghus, kanske låter sig fångas och tämjas, men konsten är svår eftersom djurets namn heter rädsla och sitter bakom galler i en bur i människan själv. Rädslan, isoleringen känns nästan fysisk i dikterna.

En nation, dess människor och miljöer, kan skildras på många skilda sätt. När Tomas Ekström skannar landskapet får han med subtila inslag som mest går att ana, inte föra i bevis. Känslan är total, och det går säkert att såväl sympatisera med svärtan i tillvaron, som att inordna sig i det samhälle vi sällan visar upp i PR-syfte. Men åter igen, nej, obehaget inför livet i den trappuppgång vi besöker, står för det bestående intrycket. Dikten om grannen slutar: ”Jag är rädd för dig/Du är rädd för mig”. Och inte blir det mycket mer gemytligt när julhelgen närmar sig. I två rader målar poeten upp verkan av pyntet. Julen 2004 i en resumé: ”Sjok av plastvitt och sanitetsblått/faller mot mig nu”.

Malmö är författarens yttre miljö. Från staden gör han utfärder till Stockholm, till landet. Oavsett han befinner sig upplevs den klaustrofobiska känslan, som i dikten om katten på balkongen, som med nosen försöker öppna springan, ut till det fria: ”…nedanför monterar en cyklist isär sin cykel/Bagaren går med tårtor smältande i solen/Jag har lov/Jag får nu/Får vi lov”. Nej, någon katt är odjuret inte. Samtidigt som det skulle vara fel att fördöma livet som lever vid sidan om den offentliga bilden av Sverige. Fel av den enkla anledningen att överallt där människor är finns en natt vars mörker är betydligt djupare än den vinternatt som desperat ska betvingas av hallogenlyktorna. Det är i den natten förutsättningarna för en värdigare värdighet har sin källa. Men till ett sådant mörker, en sådan ensamhet, är det ännu långt att gå, tycks vara Ekströms mening: ”Gud sänker sig över Malmö/Blåser oss vanställda/Gamarna hänger i himlen/Jag gnuggar ögonen och ser/En överhet har ställt ut blanknya/motorvägar, en automatisk cirkus/Ett flertal shoppingcenter/gågator och svindyra höghus/Härbärgen för alla med hopsydda ögon/Mediciner och lägenheter för vissa/AMS-aktiverade cowboys/spikar upp staket/Så håller vi oss själva inne/och de andra ute”.

Peter Hultsberg, Skånska Dagbladet 4/1-06