Avslut juli: en sommar för poesi

Aldrig tidigare har det hänt att jag haft så många nya böcker att rekommendera på en och samma gång; inte mitt i högsommaren i alla fall. Fyra böcker av tre poeter. Att de tre är goda vänner till mig sedan länge ber jag er att bortse från, det här är minsann ingen falsk marknadsföring, har man begåvade vänner så får man faktiskt skryta lite om det också.

Först ut denna sommar var Lars Palm, med det senaste i en till synes (förhoppningsvis) aldrig sinande ström av dikthäften utgivna i USA. whomeanswhat heter samlingen och gavs ut av Sacrifice Press i Oregon, i juni.

I CAN’T STOP TALKING

the most edible
person around
here be clear blue sky

shelter the storm
wind-up god

really good fish
hanging around
the most edible

person on a plate

Det är palmskt underfundigt och överraskande och rekommenderas givetvis varmt. Och om man skickar ett mail till förlaget så går det säkert att få ett eget exemplar utan någon större kostnad.

Paul Nilsson är säkert bekant för många som följer min blogg och som till exempel minns Splitter som gavs ut av Serums förlag Fakir i början på 2000-talet. Det Lilla och det stora Havet följde något år senare på Heterogénesis förlag, men sedan dess har det varit förhållandevis tyst om poeten Nilsson, om än ej, tack och lov, människan Nilsson.

landet är fördömt
men nu sitter du här
och jag sitter här

du har en granat
och jag har en

kan du hålla mig i handen

Förlaget är Smockadoll i Malmö. Boken heter Vi som i november, och dikterna är bland det bästa jag har läst av herr Nilsson, dikter som ”befinner sig i gråzonen mellan de människor som hör hemma någonstans och de som är utstötta från allting, ett oändligt novemberlandskap.” Beställ den direkt från förlaget, så hamnar pengarna i rätt fickor!

Samma förlag, Smockadoll, ger också i dagarna ut (ja, ok, officiellt är det väl inte release förrän i början av september… men träffar man på författaren så får man säkert köpa ett exemplar redan nu) Freke Räihäs samling Svenska träd – en konceptuell flora, med illustrationer av Pia Anliot. Liksom Palm och Nilsson har också Räihä figurerat i Serum-sammanhang, på den tiden han fortfarande kallade sig Markus gav vi ut hans debut, po-etik. ”Inspirerad av dendrologernas stilsäkra språk gör Räihäs diktverk mycket väsen om mer bland träden: här figurerar inte minst privatiseringen av välfärden, den ökade användningen av tillsatser i livsmedelsindustrin, S/M, julafton, Tredje riket och den efterföljande imperialiseringen av kulturen.” Det är vidunderligt och vackert och Anliots illustrationer förhöjer verket till något mycket speciellt.

Ek.

Quercus robur – som Rumskulla.

Den egentliga sinnebilden: åldersgröpad.

beständig och egen:

Själv.

Grund & Tröskel.

Livnär de andra fäna; de oräkneliga.

Sett de sju; Ek; eka: eko.

För att hon saknas.

Men Räihä nöjer sig inte med att ge ut en bok, han utkommer med två, på samma gång. Vad då kris för poesin? Struntprat, här händer saker. Kanske inte i Stockholm, men i Malmö och Skåne. Konceptbeläggning: Sjokkok heter den andra, en liten och tilltalande bok han skrivit tillsammans med poeten och förläggaren Kristian Carlsson. Förlaget är tillexempel. Och jag är ju väldigt förtjust i sådan här litteratur.

Momentum – 7

Äpplet är oätligt – Det blir värre.

Krossat, tillsatt svamp.

Det avskiljs från sitt hjärta av en maskin.

Men någonstans sitter en person
med en vision
och om den inte är Euro/sekund;

Luktar, lagrar, blandar, luktar, avväger

Det får vila i en gammal låda.
Det forslas runt av en maskin.
Det mäts upp av en maskin.
Det buteljeras av en maskin.
Det forslas runt av en maskin.

Men någonstans sitter en konsument. Det blir du.

Och jag kan bara upprepa vad jag skrev om Vi som i november; köp böckerna från förlaget eller direkt från författaren!

Omslaget är väldigt fint, det påminner mig faktiskt om Elektrisk matlagning…

Renoveringen; till slut

Så har det nya kontoret/skrivarlyan och sovloftet på vinden till slut blivit klart. En halvår har det tagit, och lite pengar har det kostat, men det var det värt. Inflyttning skedde redan förra helgen, men på långfredagen kom den duktige smeden med trappräcket och det blev ju kronan på verket. Lite finputsning här och där kvarstår, men till 98% är det klart nu.

Nästan hela biblioteket fick plats i de nya bokhyllorna, en skön känsla att sitta och skriva med alla dessa böcker bakom ryggen; uppmanande, uppmuntrande, häcklande, inspirerande… Vi har genomgående valt material som ska passa med det gamla husets karaktär, träbjälkarna till trappan till exempel kommer från ett annat gammalt hus men kunde lika gärna ha stått här från början, väggarna är putsade och vitmålade precis som Skånelängans utsida. Men det är samtidigt kontrasten med datorerna och de blinkande modemlamporna som är det bästa med alltihop. Och lyxen i att få planera ett ombygge av huset, att välja träslag och var fönster, trappor, etc, ska placeras. Jo, här ska nog kunna skrivas bra saker.

Utsläppt

Så har jag börjat mitt säsongsstyrda, hederliga knegararbete igen; poetajäveln är utsläppt på grönbete bland gravstenarna. Härligt! Dystert? Att jobba med döden, eller snarare, de döda? En del tror ju det. Att det skulle vara otäckt eller dystert på något sätt. Men på kyrkogården finns bara sten och jord och träd. Döden är inte där, den är på alla andra ställen än just på kyrkogården.

Robert Karl Oskar letar fortfarande efter sig själv

I helgen hade Robert Broberg turnépremiär på konserthuset i Malmö, och jag var där tillsammans med Mårten Melin som av en händelse träffat på herr Broberg i Stockholm för några veckor sedan, och eftersom de kände varandra lite grann sedan tidigare, var det en enkel sak att få fribiljetter. Det var med lite blandade känslor som jag gick dit, jag har egentligen inte haft något förhållande till hans musik eller person de senaste 12, 13 åren. De nya låtar jag hört under den tiden har sannerligen inte varit allt för roliga.

Men herr Broberg har funnit där i bakgrunden, och ibland lite mer i förgrunden under många, många år. Från de där ”Robban”-hitsen på radion när jag var liten till klasskompisen på högstadiet som hade ”Upp igen” kring 83-84 någon gång, det var väl då jag förstod, eller började ana, att den där snubben med ett kastrullock i pannan var något speciellt. ”Båtlåt” och ”Maria-Therese” kändes rätt mossiga då, men på ”Upp igen” hade han ett helt annat sound, en minimalistisk, elektronisk produktion som kändes allt annat än mossig. Och så texterna förstås; ”Likbil”, ”Bredaschlade tanter”… Det var ju de skojiga låtarna jag lyssnade på då, på den tiden; det mörka, ibland avgrundsdjupa – ”Jag ska inte ligga lik”, ”Jag älskar dig ditt helvete” -  fastnade inte, gled förbi. Det skulle komma en annan tid för det.

Enmansföreställningarna på Komediteatern på Djurgården i Stockholm, och sedan liksom superstar-Robert plötsligt med utsålda konserter på Globen och Scandinavium. Han klarade av att ta det enorma steget, från 200 till 10 000 i publiken. Men någonstans där började jag tappa intresset, när det experimentella fick ge vika för habil boogierock och putslustigheter som ”Får jag doppa min mjukglass i din strössel”. Det kom några nya plattor kring millenieskiftet men jag tittade på låttitlarna och bestämde mig för att inte vilja höra. Omslagen, alltid med ett utklippt Broberg-huvud med färgglada krumlelurer runt omkring bidrog inte heller till att locka till närmare granskning (”Dubbelsångare” hade – just det – två glada Brobergskallar). Kanske har jag gått miste om några mästerverk, men jag tror det inte. Men han har alltid varit en av våra största scenartister, med en osviklig förmåga att beröra och skapa en intim känsla vare sig han uppträder i hockeylador eller små teatersalonger. Och det är alltid utsålt på en Robert Broberg-konsert, även om det inte finns en ny platta i affärerna, även om han inte medverkar i ”Let’s Dance” eller ”Stjärnorna på slottet” eller ”På spåret”. Och all heder ska han ha för det. Det kostar på att vara en särling, en outsider. Han är på ett sätt folkkär, men verkar samtidigt av många avfärdas som en dåre. Det kostar på att vara så utlämnande med sina känslor och tankar som Robert Karl Oskar ofta har varit. Men mycket av det han sjöng om i sina låtar på 70- och 80-talen, om att målet är ingenting, vägen är allt, att leva i nuet – för det som är ”nu” är ju redan nyss, i samma stund som vi säger ”nu” har nuet farit förbi, är väl sånt som dyra livsstilscoacher pratar om idag.

När jag och Mårten intervjuade Robert i hans studio i början på 90-talet, så var det en eftertänksam och rätt så allvarlig man vi mötte. Men när han skulle signera en affisch så kunde han inte hejda sina ordassociationer längre. ”Hmm… Tomas… jag får skriva To Tomas… och då måste jag ju skriva From Frombert!” Jag kan ju ibland förstå att en del mest skakar på huvudet när jag försöker förklara varför man ska ge hans bättre skivor en chans, och bortse från de mer tröttsamma ordjongleringarna…

Hur var då konserten, vilken variant av Robert Karl Oskar Robban Zero Broberg är det publiken får möta 2010? Det är en åldrad artist, som går med krokig rygg och stela ben, men som har rösten (om än inte alltid minnet) i behåll. Fokus är – en lång stund av kvällen – på de allvarligare sångerna från sena 70-talet, och det är i dem han kommer till sin rätt nu, i ”Jag ska inte ligga lik”, ”Allting förändras”, ”Jag älskar dig ditt helvete”, och – faktiskt – den rätt så nya ”Mörkret”. Liksom i de gladare men skruvade låtarna från ”Upp igen”. Och publiken var med på noterna trots att de inte fick höra ”Uppblåsbara Barbara”; gamla Broberg-fans är ju vana vid hela föreställningar med enbart nytt material. Extranumren där det eviga örhänget ”Båtlåt” till slut framfördes av en disträ sångare var snarast ett antiklimax. Jag tror inte att någon gick därifrån besviken, även om åsynen av en fysiskt försvagad Broberg (jämfört med för bara några år sedan) la en viss sordin över stämningen. Vilket nog i och för sig passade huvudpersonen, som i början av aftonen sa ”jag vill visa att jag inte bara är den där clownen i prickiga skjortor”.

Och för den som vill veta vad som finns bakom den där blå gitarren och under de färggranna kläderna och det rufsiga håret; leta upp ”Tolv sånger på amerikanska” från 1978 (den är tyvärr lika svår att hitta som alla andra riktigt bra Broberg-skivor, de från tiden 1971-79). Du kan läsa en briljant liten essä om ”Tolv sånger” på bloggen Tango för enbenta.

De övriga rekommendationerna är: ”En typiskt rund LP med hål i mitten” (1971), ”Jag letar efter mig själv/Live at hemma” (1973), ”Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på” (1974), ”Motsättningar” (1979) och ”Upp igen” (1983). Undvik i princip allt efter 1985.

Te på Råbygatan 6

Eftersom jag bor i Victoria Benedictssons (aka Ernst Ahlgren) gamla by är det extra roligt att läsa hennes dagböcker. Hon var ju en enastående människa! Väldigt modern i sina tankar och sitt skrivande, arg, politisk, feministisk. Och samtidigt förtryckt, gift med postmästaren i Hörby som hon avskydde. Först när hon drabbades av svår sjukdom och därmed ”frigjordes från sina äktenskapliga plikter” fick hon möjlighet att skriva… men böckerna och artiklarna hon skrev publicerades under (givetvis) manlig pseudonym, Ernst Ahlgren. Att skriva dagbok och brev var lämpliga sysslor för en kvinna, men att vara författare var i princip endast männen förbehållet. Inte förrän på 1950-talet fick hennes böcker sin korrekta avsändare. Men inte nog med det, hennes enda litterära bundsförvant i Hörby, Axel Lundegård, lebeman, författare och son till en kyrkoherde, tog efter hennes död sig vissa friheter med de efterlämnade texterna, så pass mycket att det i efterhand ibland är svårt att veta hur mycket som är Victorias egna ord, han skrev också en biografi som idag anses ha gett en ganska förvanskad bild av Victoria. Men upprättelse har hon fått, även om den kom sent. Och här vår lilla by (som hon i en av sina sista anteckningar beskrev som ”den avskyvärda lilla hålan”) har vi Ernst Ahlgrensgatan, Victoriagatan, Victoriadagarna, hon står staty i parken och som byst i bibliotekets entré, muséet har en permanent Victoriautställning, man kan handla ”Victorias och Postmästarens eget te”, vilket är aningen bisarrt med tanke på hur olycklig hon var med denne postmästare, där hon bodde på Råbygatan 6 i 17 år, samma gata som leder ut från Hörbys centrum, som tar mig ut till vårt hus strax utanför byn. Nej, Hörby var nog inget bra ställe för en kvinnlig författare på 1800-talet, å andra sidan bodde hon periodvis i Stockholm (”…just vad jag hade väntat… En stor skvallerhåla. Och de litterära storheterna äro små, ihåliga, futtiga… Ingen har mod att vara något för sig.”), Paris och Köpenhamn, men återvände till Hörby och sin skrivarlya. Här kan man inte undgå henne. Men jag undrar hur många som egentligen funderar över hennes livsöde, som ens har läst hennes böcker i denna ”avskyvärda håla”. Inte så många, skulle jag tro. Men många går gärna ut på stan på Victoriadagen och köper godis och foppatofflor och kanske det där teet som de ska ha druckit i mörkret på Råbygatan, Victoria och postmästaren.

Här följer ett utdrag från hennes dagbok, Hörby, 9 sept 1885: Victoria spekulerar i Axel Lundegårds begynnande litterära berömmelse och huruvida han kommer att resa till Stockholm, välkomnas i litterära sällskap och kotterier, och bli ”för fin” för henne.

”Han ska bli en av flocken! Och jag avskyr dem, dessa frasradikaler, denna njutningslystna hop, som skränar om att folket knotar, och som icke känner folket så mycket som mina gamla skor. Över dem borde det komma först, över dem och deras fräcka lögner. De skria om jämlikhet och dra sig för simpla bekantskaper. Hela deras egen livsuppfattning protesterar mot deras proklamerade teorier. Den tjänande brodern – ha, ha, ha – ja, han får nog fortfarande tjäna.

Var finns denna hänsynslöshet i handling, som är enda tecknet på att hänsynslösheten i ord är värd aktning?

Nej, jag hör icke till deras läger. Jag hör icke till något läger alls. Ty jag är rödare än de rödaste, jag är en plebej, en av de simpla, som de förakta. Fast de låtsa sig föra deras talan. Jag är tio gånger mer demokrat än de, ty jag hatar dem, emedan de äro aristokrater. Men jag vill icke skräna som de.”

Arbetsrum

Man sitter där man sitter, som författare sitter man väldigt mycket. Den del av året jag ägnar mig åt författandet i första hand sitter jag väldigt mycket. Arbetsrum, kontor. På sommarhalvåret (inte för att sommaren varar ett halvt år) är mitt arbetsrum mycket större, rymligare, under bar himmel. En kyrkogård. En massa stenar och en massa blommor och annat som ska skötas. Ibland kan en gravsten få ge stöd till ett anteckningsblock och en penna, men det händer inte ofta. Men ord, rader, dikter, föds där också. Jag går och maler dem tills jag kommer hem. Då, när det till sist har blivit lugnt, när sonen har somnat och disk och kattlådor och sådant har klarats av, då sätter jag mig och skriver ner de där orden, raderna, dikterna. Om jag kommer ihåg dem, det vill säga. Då är det inte så noga med välstädade skrivbord, fina skrivhäften och bra pennor med gott bläckflöde. Då går det bra med baksidan på ett kvitto och halvdöd gammal Bic. Men på vintern, hela arbetsdagar, då ställs det andra krav. Jag har tänkt i ett par månaders tid nu att när jag lämnat lille sonen på dagis, då ska jag gå ner till Hörbys enda riktigt bra fik och sätta mig där några timmar, läsa, skriva. Hittills har det inte blivit av. Varför? Jag tror att jag är rädd för träda in i någon slags författarroll alltför mycket, gömmer mig själv bakom en massa praktiska måsten. För det är ju alltid en jävla massa som måste göras, skräp som ska kastas, flaskor som ska pantas, bilar som ska tvättas, hantverkare som ska jagas, pannor som ska sotas, mat som ska handlas, samtal som ska ringas. Så jag gör det istället. Vi har haft hantverkare hemma i huset i snart tre månader nu. De är trevliga men ska alltid komma in i mitt arbetsrum och ropa något om nu måste vi köpa mer skruv eller nu måste vi stänga av elen eller nu ska vi köra och äta. Det är jävligt svårt att komma i något slags poetiskt flow då. Dessutom kommer de in bakom ryggen på mig. Så som jag sitter nu vid mitt skrivbord har jag ryggen mot en dörr och ett fönster (mot gatan). Inte bra. Jag sitter gärna inklämd i hörn när jag ska skriva. Inte för att jag egentligen är rädd för att någon ska smyga bakom mig och se vad jag skriver, det är det väl egentligen bara min fru som skulle göra, och det gör ju ingenting. Det är en allmän känsla av utsatthet tror jag. Av öppenhet, de där orden som är så nya när jag skriver dem att jag knappt vet själv vad jag menar, de behöver få åtminstone några timmars, eller dagars, lugn och ro. Allra helst sitter jag med en vägg bakom mig, en vägg där jag kan sätta vilka bilder och texter jag vill. Nu har jag en vägg framför mig och ett fönster bakom mig. Jag undrar vad Feng shui-experter skulle säga om det? Nå. En av anledningarna till att hantverkarna har varit här i huset i snart tre månader är att vi ska få ett nytt arbetsrum. Ett rum med bokhyllor och skrivbord och en skön fåtölj och ingenting mer. Jag ska ha bokhyllor bakom ryggen istället, rad efter rad med böcker. Jag tror att det kommer att kännas bättre.

Ungovernable Press

Dagens rekommendation är Lars Palms utsökta förlag Ungovernable Press. Alla utgåvor finns som pdf-filer att ladda ner på förlagets hemsida. Bara i år har Palm publicerat en imponerande mängd fina poeter som till exempel Nate Pritts, Susan Maurer och Tom Beckett.

Death by Sea Bright

This sunny backyard’s a concentration camp for drunks.
Free to dress well, live in clean houses,
free to come and go.
Free to turn themselves into projectiles,
meat to shoe the surgeon’s feet.
Free to bear
a 3Ib. boy whose beer-fed brain
forever scrambles words,
(letters jumble and collide.)
Celebrate this boozeless wake.
Move enormous finger joints.
Do not cry for your weeping liver,
say you count your drinks.
Two boxes of ash
strewn by hand in
sand and little Joan
comes back a slash
of mother ash on her
black pants, maybe sister ash,
both politely dead of drink.
Cigarettes drowned in paper cups
outside. Couches strewn with people’s mid-day sleep.

Susan Maurer, ur ”perfect dark”, Ungovernable press, 2009

Susan Maurer, "perfect dark", Ungovernable press

Tor Ulven

Så här skrev Petter Bengtsson i Hallandsposten: ”Ulven är en diktare att bära med sig, läsa om, bli klokare av. Ja, det här är tveklöst årets lyriska upplevelse på svenska. Glöm Öijer, glöm Runefelt – ”Du droppar och blir borta” är en blivande klassiker. Läs den, bli ny.”
För mig var han bara ett namn länge, jag hade fått för mig att han var en slags norsk motsvarighet till Michael Strunge, men det hade jag fått om bakfoten. Båda tog livet av sig, Strunge vid 28 års ålder, Ulven blev 42. Strunge var född 1958, Ulven 1953. Där upphör nog likheterna. För Strunge med sina framtidsvisioner, med sin inspiration från punken, David Bowie (Ziggy Stardust inte minst), Joy Division, och sin maniska personlighet var en helt annan poet än Tor Ulven. Ulven var tillbakadragen, hemlig. Gjorda inga offentliga framträdanden, gav endast en intervju. För några veckor sedan gjorde jag layouten till en spanskspråkig utgåva av hans samlade dikter, ”Luego de nosotros, signos” som översättaren Roberto Mascaró ger ut på sitt förlag encuentros imaginarias. Jag kan inte läsa spanska men det var något med dikterna som talade till mig, fascinerade mig, det räckte med de få ord jag kan förstå, märkliga sammanhang och tolkningar bildades i min hjärna. Jag försökte mig på att läsa de norska originaltexterna, det gick bättre, men var fortfarande otillräckligt. Som tur är finns Ulven utgiven på svenska, i samlingsvolymen ”Du droppar och blir borta” (Heidruns förlag – de rear ut den för 40 kr just nu!). ”Bli ny” skrev Petter Bengtsson, en annan recensent jämförde läsningen av Ulven med en naturupplevelse. Det är något vilt och farligt över dikterna, men inte stadens farlighet, inte några rymdfärder, det är snarare just naturens grymhet och dödens oundviklighet som utgör faran men också en lockelse. Dödslängtan? Jag vet inte, men självmordet tyder ju så klart på det. Men i varje fall en längtan efter något slags försvinnande, ”försvinnande är skapelse” skrev Ulven trots allt. Så är det väldigt svart och svårmodigt alltså? Nej, det är det inte, eller jo, det är det, bitvis. Men framför allt är det svindlande vackert.

Naglars och pennors

skrapande,

utmattade

till öde, augustiglödande

minnestavlor,

ännu varma

att ta på.

Ett par olyckliga

rokokostämmor

flyger ut ur vildsvinsskuggorna, fladdrar

dämpat

längs fästningsmuren. Gröna

ligger vallarna där.

Med fängelsemossa

och kanonernas ärg.

Det drar svart

från havet. Och bilvraken

på botten

öppnades

av sömngångare, i moln

av slam. Ett saltkorn

gnistrar till.

(Tor Ulven, Du droppar och blir borta, Heidruns förlag. Översättning av Thomas Kjellgren)

Strawberry Wood

Det finns vissa artister, vissa författare, som följer med länge, länge. Nits är en holländsk grupp som jag upptäckte i början på 90-talet (tack vare gode vännen Pastor Gravfeldt, han köpte deras liveskiva ”Urk” som kom ut 1989). På den tiden kunde man till och med se deras videos på MTV, ”Adieu Sweet Bahnhof” till exempel. Jag har varit på konserter i Holland, virrat runt i Amsterdam på jakt efter miljöer beskrivna i deras låtar, druckit genever med bandmedlemmarna backstage i Lelystad, och cappucino i en hotellbar i Åbo. En del av tjusningen ligger väl i att upptäcka något som få andra ens känner till, i alla fall här i Sverige. I sitt hemland är de närmast en institution numera, kultstatus har uppnåtts i Kanada och England och Frankrike. Men den främsta anledningen är nog sångaren och främste låtskrivaren Henk Hofstedes poetiska, abstrakta, lekfulla texter. Musikaliskt brukar de ofta jämföras med engelska new wavebandet XTC, men Nits är mindre psykedeliska, man kan höra influenser av så vitt skilda artister som Leonard Cohen, Cure, Prince, Kraftwerk och till och med Einstürzende Neubauten. Nu har de kommit ut med en ny skiva, Strawberry Wood, och som vanligt är den alldeles förträfflig, och som vanligt kommer alltför få att upptäcka detta fina holländska band.

Lady of the Harbour

Frozen angel

In Jerusalem

Of the North

Smoked meat sandwich

Ben’s de Luxe

Wall of pictures

Tells a thousand words

All aboard

The Red Eye Express

Whiff of perfume

Eye, a hat, a shoe

Bring back

Vague memories

Of names

I had forgotten

Lay your sleeping head

My love

Every picture

Tells a thousand words

(”Index of first lines”, Hofstede 2009)

Mer: Nits på lastfm – Nits på Wiki

”Distance” från nya skivan kan du höra & se här: De laatste show

Stars Of The Night Commute

Ana Božičević har kommit ut med sin första diktsamling på Tarpaulin Sky Press. Klicka här för att läsa utdrag!

Stars of the Night Commute haunts in three dimensions, knit by a below-words rumble in the sure rhythm of dreams. Many of the poems carry a shamanistic, elemental quality, as if real matter were articulating out of word-fragments. Božičević writes, ”At the end of poetry the poem can no longer be remote.” If this is ”the end of poetry,” perhaps poetry is, after all, reaching forward back to its beginning.

nightcommute.org