Tomas Klas Ekström

Elektriska rester (2005-2007)

Elektriska rester
Utgallrat, bortklippt, ratat… här är en liten del av de texter som av olika anledningar inte platsade i det slutliga urvalet dikter i boken ”Elektrisk matlagning”…

LYCKOKAKORNA

Det mörka regnet,
stadsljuset en torsdag

Konsumkassarna

Gumman i bokhandeln
som läser sagor högt
för ett barn som inte finns
Mannen mellan videohyllorna
som säger ”jag är mycket besviken”
till mig

Jag ser henne långt bort
på tunnelbaneperrongen,
allt slår emot mig

Blommorna jag aldrig gav,
breven jag aldrig skrev

Sedan vaknar jag och ser
att det är någon annan, en främmande
och jag minns att hon, min fru,
min älskade väntar därhemma
i vårt hus
Det är jag som står här på
en okänd tunnelbanestation,
inte hon
Jag tar en bild med mobiltelefonen
för att kunna orientera mig

Senare
i bokhandeln
går jag fram till disken
och frågar efter min egen bok
- Den har vi inte
- Varför har ni den inte,
det är en mycket bra bok
- Ja men jag känner inte till författaren
- Det är ingen bra ursäkt,
då får jag gå någon annanstans

I pockethyllans storsäljande fackavdelning
står de nylanserade guideböckerna för
vår tid,
Rädd för att leva? Rädd för att dö?
Rädd för att föda? Rädd för att äta?
Rädd för att svälta? Rädd för att skratta?
Rädd för att gråta? Rädd för kärlek?
Rädd för lyckan? Rädd för din chef?
Rädd för dina barn? Rädd för din man?
Rädd för ensamheten? Rädd för dig själv?
Jag tar en av varje och går tillbaks
till personalen bakom disken och frågar
- Blir jag alltså en fullkomlig människa
om jag läser dessa?
- Det finns ingen garanti, svarar de med
rädsla i blicken, det finns ingen garanti
- Det är inget bra svar,
då får jag gå någon annanstans

Jag går till närmaste kinarestaurang,
beställer blaskiga fyra små rätter
och frågar efter lyckokakor när malandet
och sväljandet är över
- Kan man få en lyckokaka till kaffet?
- Nej
Osäker blick
- Nej inga lyckokakor här, vi har inte…
Osäker blick, vänder sig om
Stannar, vänder igen
- Man ska inte leva sitt liv efter lyckokakor,
det är inte sant som där står
- Inte?
- Nej, du förstår, de sitter i fabriker, jag har sett det,
det är någon som hittar på och alla får ju samma
Det finns ingen magi i lyckokakorna
Inte längre, en gång fanns det
En gång fanns det magi i lyckokakorna
Jag tackar och går ut på gatan
Tar en bild av mig själv för att skicka till min fru
Jag är snart hemma igen

STADSDJUREN

Stadsdjuren är ute på gatorna ikväll,
förlorade bortom busshållplatsernas
bekräftande reklamljus

Jag går över Norrmalmstorg och ser lyktorna
i Kungsträdgården och alla skor som trampar
i takt

Vid Karl XII rämnar marken under mig,
en reva i himlen blottar verkligheten
bakom radiovågorna

Kungsörnen som dyker, försvinner
bakom vedhögen och kommer upp igen
med ett mindre gnagardjur i klorna

Vart ska jag ta vägen nu, när alla hus är borta
och alla jag älskar finns på andra sidan

De ligger i andra lager och jag kommer inte
åt dem, hur mycket jag än pekar och drar
med mina verktyg

Jag kommer inte åt det som jag är van vid,
vanedjuret vilse i en annan djungel,
månen är lantlig och ond

DÖDEN I KNÄSKÅLARNA

Jag bodde en gång i ett hus
med svarta plastsäckar
runt omkring,

flottiga handdukar till gardiner
och hela husgerådet nergrävt
i trädgården

Men det var nästan för flera
hundra år sedan, tror jag

Döden bor i mina knäskålar,
det är faktiskt sant

Om jag skakar på dem rasslar det
av alla små huvuden därinne

Kanske är det själens trådar
likt smält ost,

som håller ihop kroppsdelarna.
Inte senor och brosk

*

De försvinner nu, med rullatorer
och käppar bakom husknuten

De försvinner och kanske är de arga,
för att vi har glömt allt de hade att lära oss,
eller så kanske de gråter

Jag undrar om de gråter över alla ord
som aldrig hann sägas

Döden bor i mina knäskålar,
det är faktiskt sant

GRÖN

För att inte glömma
att allting är liv

Ögonblick som fördjupar
trädgårdens grönska

Kom ihåg att döden bara öppnade
ett fönster som du fick stänga

BAKOM FÄRGEN GRÖN

Här bakom färgen grön
far en pil genom dagens tjocka

Det regnar utanför fönstret
och postbilen kommer långsamt
över backkrönet

En blå bonde utgör byns
kulturella elit, vi bara dess kapital

En röd häst gnäggar sig hem,
regnet blöter upp gräsmattan.
Jordspåren blir leriga

En kvinna i Moskva spränger
tio till döds

Posten levereras med en nick
och en vinkning
En annan slags bomb

Snart är det jul
Snart åker de små juldukarna fram
på landets alla bord och byråer

Kaffet svalnar
På Gotland stoppas ett fabriksbygge
av en sällsynt blomma

SLÄPPER IN NÅGON

Tåget stannar på en lantlig station,
öppnar dörrarna

Vagnsdörrarna

Släpper in någon med en doft av
jordkällare och vinteräpplen

Ur mörkret kommer en
iskall värme

Jag känner kylan från hans väska
mot mitt ben,
närmast outhärdligt snart

En telefon som ringer
Nya passagerare kliver på
och gamla biblioteksböcker

*

Vagnarna rullar in som de ska
I stationsdiset; ett skelett som vinkar
Stiger av till lägre temperatur

Hem till plantorna som varsamt
täcks över eller bärs in eller med kyla
och eventuellt vemod läggs på komposten

En vind från 1978 kommer och hälsar på.
En doft av nylagad mat, en blå Saab V4
En förare mitt i livet

Men sedan är det bara någon som ropar
nere på gatan, den sista värmen
som klingar av

När jag tittar upp ser jag
att solrosen slagit ut

EN FÖDELSEDAG

Även när saker och ting blev fel
Kaffet som köptes var en gång

Skånerostat, ”hu så bittert”,
och all glass, en liter var som

lades upp på köksbordet
till efterrätt

Allt som brändes vid,
alla nya kaffebryggare

som fick köpas
Spisen som förstördes

Promenaderna för långt bort
Hemligheterna som nu
för alltid skulle bevaras

FRÅN EN VOLVO 142 / ELEKTRISK MATLAGNING #4

Att se landskapet rusa förbi
från en Volvo 142
Grusvägar
Rastplatser, bensinstationer
Rum – Frukost
Rostblå Saab V4 vilar i vägrenen

En gång var det något nytt,
bilsemester och tevemiddag,
färgglada recept på Fantasifärs

Det gick inte så jävla fort
En sjö en strand en hund
En liten stuga hyrd för semestern
Allt som var bra
Som kommer att passera i revy
som det heter
Vilken fin hund ni har förresten

Längs dessa vägar och rösen
Sven Tumba, krogar med god
plankstek wienerschnitzel
klyftpotatis några gröna ärtor
En öl skummande i sejdel

Här ligger framtiden och guppar
som ett piratskepp med slagsida

Elektrisk matlagning
Jag minns dig
Att läsa och ta sig fram
Ett hederligt arbete
Rejält
Kontant betalning
Vi steker falukorven men inte
så den bränns, eller lagar den i ugn
med senap och ost
Men aldrig så den bränns

Elektrisk matlagning
Frukt på burk
En efterrätt för hjältar
Att se landskapet rusa förbi
från en Volvo 142

BRÄNSLE

Nere vid vattnet har en
ölburk lämnats kvar,
Pripps blå utblandad med
vatten och spindlar

STROKE #1

Det vanliga:
röster, röster, röster
Saltsjöbaden, Haninge, Huddinge
Bjuder in, lockar till en annan
tillvaro

Livet går ut på att sakta
sladda omkring på ett oljat rullband

Alla frågor:
Känner du någon i Hjärup?
Har du supit i Limhamn?
Nej, och åter nej

Ta ditt huvud och gå hem!

Som att i natten köra
längs en avspärrad väg,
eller få en stroke mitt i
fiskmiddagen

HÄR

Jag sitter i dubbelsängen och dricker kaffe
ur en stålmannenmugg, en katt spinner
på lagom avstånd från mina böcker
och utanför vaknar Möllevången

Hon har redan åkt till arbetet,
en cykel till ett tåg till en stad

Och jag behöver inte se människorna
som går längs husets skrov för att veta
att de går urgammalt med sina
torgbyten, grönsaker och blommor
i färgglada påsar

Katten sträcker sig efter min penna,
jag rycker den åt mig, vågar inte
bli av med den ifall orden plötsligt
faller över, plötsligt faller rätt

Telefonen ringer, jag svarar inte,
det är ändå för tidigt för att det ska
vara en vän, kanske är det något
som anses viktigt, jag svarar inte

*

På andra sidan väggen lyssnar grannen
till Skånepartiets radioutsändning,
han är lomhörd och lyssnar alltid
så att andra också hör

Två män diskuterar en bilaffär
på parkeringen mittemot
Katten jamar, tittar på mig, telefonen
plingar till: ett meddelande har lämnats

Är du där Tomas, är du där?

Jag är inte här, jag går skallgång
efter mig själv, genom åren söker jag

Står nu på en asfalterad skolgård
i Bergshamra, finklädd i jeansjacka
och skjorta med en slokande blomma
i handen, det måste vara avslutning

Jo, det är skolavslutningen 1977
och vi som går i ettan ska överräcka
var sin blomma till de som slutar nian

Jättelika, öldoftande, vuxna står de där,
uppradade längs muren

Men här vill jag inte vara,
inte idag

FALUKORV

Falukorvens ängsliga grisrosa
lagomhet på skärbrädan när
jag snittar upp den
Som det sedan ska fräsa

(För att inte tala om
apelsinernas stalinistiska
stängdhet)

ARBETE #1

Böjda ryggar på en kyrkogård,
som båtar guppar de upp och ner

Det är de nästan döda
som rensar gravar från skräp, lägger
slaka blommor från Konsum
på den djupfrysta marken

ARBETE #2

Bussarna strejkar sig fram
till ännu en vintermånad,
fyller upp parkeringsplatserna
med sina tysta protester

På arbetsledarens kontor
står några trötta blommor
i en burk

Rummets fönster är svart och
kallt mot de glimrande korsen utanför
Dagens sista minuter går
genom dörren

En nick, en knappt uppfattbar
viskning
Hej då
Vi ses i morgon
Med en tvekan
Visst ses vi i morgon?

En relativt bred rygg vänds
mot mig

ARBETSLÖS

I byn en slalomlös snöbacke,
en oanställd folkskolepastor

Kanske är det lika bra
Som om resten av världen inte fanns

Inga vågor, knappt ens en kråka
bortom Perssons skogsdunge

Kanske är det lika bra.
Lögnerna är så stora nu

att de bara fastnar i trädtopparna
och ramlar ner och bankar folk

i skallen till slut
Kanske är det lika bra

Det sägs att vi har så många val idag
att vi inte längre orkar välja

Kanske är det lika bra
Och katten drömmer om en fiskmås,

en leende rovmun
Huggtänder i det trådiga fågelköttet