Tomas Klas Ekström

Malmö är en dröm

MALMÖ ÄR EN DRÖM

Jag faller från toppen av Turning Torso
och ned i havet, det är plötsligt kallt och hårt
och hela gamla Kockumsvarvet vilar därnere
på havsbotten.

Kranen står där också, rosslande lyftande
osynliga skepp.
Där under sitter alla gamla hamnarbetare,
lotsar och båtsmän.

”Berätta om staden för oss”, säger de.
”Berätta om hur den är.”

280 229

Staden är:
280 229 drömmar.

Hur många fyllon,
kylskåp, transvestiter,
kinakrogar, bussar,
får du räkna ut själv.

280 229 lever här
ovan jord.

Vad drömmer de alla om,
vad hör de genom den
surrande trafiken.

Ser de hur insekternas vingar
bryter ljuset som promenerar
genom Pildammsparken

som vilken annan
av dessa 280 229 som helst.

STRÅK

En vänlig man frågar
om jag vill ha mer kaffe.

Det finns vänliga män och kvinnor här,
ibland sitter de på kafé.

Det finns vänlighet, en plastkasse med kattmat
och några äpplen som rullar runt på botten

plötsligt i min vänstra hand.

EN STEKPANNA I ETT FJÄRRAN LAND

Ibland regnar det hela natten.
Ibland regnar det när gryningen kommer.

Ibland kan sanningen bara höras
som en mistlur genom morgontrafiken.

Ibland knastrar den som i en stekpanna,
i ett fjärran land över en dålig telefonlinje.

DÄR GÅR OLA SALO

Musik strömmar ut genom de eventuellt trygga
taxichaufförernas nedvevade fönster,
50 Cent och Danne Stråhed och Roxette
och Summer In The City på Östra Förstadsgatan.

Alla dessa hjärtan i lite sämre skick nu än när kvällen började,
alla dessa inälvor och bara en halv sockerbit i kaffet tack.
Jag känner doften av Wunderbaum vanilj
från en svart BMW som passerar.

Malmö: parkernas stad, Sveriges grönaste renaste stad,
urbanaste stad, stadigaste stad, ostadigaste stad,
mest segregerade stad, MKB-mygelstad, våldtäktsstad.

Ambulanser på väg ut mot förorterna,
mot Nydalas och Krokbäcks alla påtända fönster.
”Men titta där!”
”Där går Ola Salo!”

Jag svänger in på Bergsgatan och en skrivmaskin landar på asfalten,
lägger sig till ro vid mina fötter.

KAST

Som pilkast mot min tavelskalle
känner jag alla deras blickar.

Det är döden i det ruttna köttet,
det är hjärtat i det rusande vattnet.

Från sjunde våningen seglar ett svart bylte,
det är en katt.

INGEN FRAMTID

”Unga polacker utan framtidstro”, säger polisen.

De stjäl saltgurka från McDonald’s.

MALMÖ: MINNESMINA

Tyskar fotograferar optimistorkestern.
Holländare skorrar mjukt om skor.
Kvällarnas kräftgång på Lilla Torg.

“Jag älskar inte staden ännu,
men jag älskar i den.”
Räcker inte det.
Jag är inte försenad.

Du sjunker in i dig själv igen.
En äldre man i kycklinggula velourbyxor
äter en korv utanför Överskottsbolaget.
Jag står och försöker ta in allt.

Som att vagga sig själv till sömns
i en barnvagn för vuxna.
Skivan går på repeat hela natten.

7 METER PER SEKUND

Det är 16 grader,
vinden blåser 7 meter per sekund
i nordvästlig riktning
sägs det.

Över Öresundsbron går en man
som stannar all trafik,
alla bilar alla tåg.

Helgfirandet försenas kraftigt
för alla som drabbas:
oförlåtligt.

MELLAN VÄDRET OCH VÄDERPRATARNA

Allt rör sig mellan vädret och väderpratarna
i TV4-studion, en järngrå eftermiddag vid fem.

Men det har slutat regna, det har slutat regna!
Men vilken usel sommar vi haft.

Det har slutat regna, du! Det har slutat regna.
Du, kanske hinner vi se solen igen, innan solen går ner.

Blodpudding på väg till sin lägenhet.
Jesus det kommer något rött ut min näsa.
Behöver något att dricka behöver en kall öl.

Poliser, turister, ser man aldrig till i dessa kvarter.
Bara vi bofasta som likt spöken irrar omkring.

Men vem drar i spaken, du, vem klämmer ihop sin näsa
för att inte något kladdigt ska rinna ut. Gud hjälpe oss.

Vi går och tar en öl. Vi ser inte de hemlösa som strött sig själva,
likt rosenblad, längs vår väg.

”Men titta där!”
”Var då?”
”Där – utanför Espresso House!”
”Vem då?”
”Vad menar du vem då? Hon har ju varit med i teve!”
”För fan, ser du inte?”

WAITING FOR THE MIRACLE

En skylt dyker upp i regnmörkret på vägen hem:
FALAFEL NR 1 – ALLTID BÄST I TEST

Vi är utanför Rosengård, klockan är 18:28,
jag äter Djungelvrål som psykofarmaka.

Passerar under RoCent, klockan är 18:30,
det är en tisdagskväll och inte har jag hittat
vad jag sökte efter den här dagen heller.

Bara spridda ölburkar jag plockade i rondellen
där bilarna centrifugeras.

Hjärtat är en galen busschaufför på linje 14,
väjer inte för några gångtrafikanter,
stannar vid fel hållplats.

Barn kliver på, föräldrar med IKEA i huvudet,
nya tallrikar, nytt diskställ, om man skulle ta och…

göra slag i saken
satsa lite för en gångs skull
ny pastakastrull

*
Jag kliver av vid Folkets park,
väjer för pensionärerna som går sina vanliga rundor
med ofattbar envishet,
som handlar sin vanliga mat på Gröna Konsum
med ofattbar fantasilöshet;
ärtsoppa i plastkorv och denna eviga blodpudding.

”Varför säljer de inte svagdricka längre?”
och ”var fan har de gjort av knäckebrödet?” säger de
och hasar runt i sina pensionärsberättigade tofflor,
petar i potatisen med sina käppar
och försöker tränga sig före i kön.

Utanför Konsum står en man med sin bajsande hund.
”Ah, du din djävul…”, väser han just när jag passerar
med min vitgröna plastkasse i handen.

KODER

Jag vandrar på en blekkall stadsgata,
snubblar in på ännu ett snabbköp.
Mina händer är så kalla av regnet att jag undrar
varför de inte trillar av och faller till det blanka golvet;
inget är så välstädat som ett nystädat snabbköp.
Jag lägger vänsterhanden på en rulltårta
och plötsligt blinkar ljuset till, något sker, en överbelastning,
en kortslutning i matapparatiken, vad nu det är.

Allt piper pip pip pippip pip pip.
Kassaterminalen är övergiven, personalen osynlig.
Jag är enda kunden här, kan göra vad jag vill.

Det piper pip pip pippip pip.
Det är EAN-koderna som talar till mig,
men jag förstår inte vad de vill.
Köp mig, lämna mig här, slå in mig i gladpack,
värm mig i mikron, döda mig.

Jag förstår inte deras språk, jag går därifrån.
Gatan är tömd på folk och bilar, jag vet inte var jag är.
I fickan har jag en talande rulltårta.

LUNCHRESTAURANG, SÖDERVÄRN

IDAG:
fläskfärs
på bröd
och
stor stark
55:-

”Tack det blir bra.”

En doft av stekos
och köttbiprodukter
hänger i luften.

Charkuterifabriken ringlar
fram till bordet, en ruttnande
gigantisk tusenfoting.

Fyller tallriken full
med dött kött
för länge sen trött.